Dante på krogen

Dante går ut med lagerkransen stiligt placerad. Hans vita toga vajar gott i vinden, han nickar artigt åt damerna och ler igenkännande åt männen. Att några fnissar och pekar, bryr han sig inte om. Att några skrattar och slår sig för knäna, bekommer honom icke. Att några tjuter så högt att de rullar av stolen och bildar högar, tänker han att det har inte med honom att göra.

Så anländer han till restaurangen. Han slår sig ner vid uteserveringen nära en fontän. Ah, Italien. Vin. Olivlundar. Parmaskinka. Håriga människor. Vilket härligt land.

"Krögare", ropar han till krögaren. "Fly mig en karaff av hans finaste röda. Och ge mig en lammstek med rostad potatis. Dröj inte, skalden hungrar."
"Ska vi krydda med lagerbladen då eller?" ropar krögaren tillbaka.
"Ja, det kan du väl göra. Eller vad menar du förresten? Menar du mina lagerblad? Åh, vad roligt. Hahaha. Moget, väldigt moget."
Krögaren kommer fram. "Ska det vara soltorkade tomater till det?"
"Självklart."
"Lardo?"
"Oooh, som utav helvete. I flera lager."
"Lagerkrans?"
"Ja, varför inte? Eller ... jaha, där gick jag på den igen. Hahaha."
Krögaren skrattar och drämmer handflatan i bordet. Runt omkring honom skrattar personalen, de dunkar varandra i ryggen och pekar på Dante medan de nickar åt varandra, gör cirklande gester över huvudet och struttar runt med armarna i vädret. Dante mulnar till och sitter med armarna i kors. Krögaren rufsar honom i håret, pekar på Dante när andra gäster går förbi och skrattar jättehögt, de förbipasserande stämmer in och skrockar så att det hörs hela vägen till Ithaka.

Dante reser sig upp. Hans hållning är rak, plötsligt tystnar alla. "Jag känner mig fin", säger han högt, "och då är man fin."
Sedan går han.