Onde Andy hjälper en tant

Onde Andy är ute och går i Linnéstan. Där finns en lång och jobbig trappa som leder till gud vet vart. Men folk använder den och den är en genväg till den övre delen av stan.

Vid trappans fot har en gammal dam just börjat gå uppför. Hon har en rullator, hon är skröplig, hon darrar på varje steg. Det ser osäkert ut, det är tveksam om hon kommer klara det.
"Jösses amalia", säger hon efter tre steg och torkar sig med en vit näsduk i pannan. "Det här kommer ta tid. Det är tveksamt om jag ens kommer klara det."

Onde Andys skugga faller långt över trappan.

Hon fortsätter uppåt. Rullatorn är hennes stöd, det är vad som kan ta henne igenom det här. Då säger Onde Andy till henne:
"Oj, titta tant. En mandelbiskvi. Nu blev väl tant ändå sugen?"
Damen ser sig om. "Var? Var? Var är denna mandelbisvki? Jag ser den inte. Vad gott det hade varit med en kaka, förstås. Du lovar och lovar men var är denna mandelbiskvi som du talar så gott om? Ja, jag ser den då inte. Nej det gör jag inte."

Medan hon letar, så sågar Onde Andy av fem centimeter från rullatorns ena del. När tanten väl har gett upp letandet och fortsätter gå uppför trappan, så haltar hon, snubblar, tappar balansen och kämpar så hon svettas. Det blir en styltig gång, ojämn och livsfarlig.

Onde Andy står vid trappans fot med händerna i fickorna och skrattar medan hon kämpar vidare. "Hahaha", skrattar Onde Andy. Han bär sin mantel, bakom honom så ljuder blixtarna i skyn, manteln vajar i vinden. Det är en fin mantel.