Sombreromannen och sombreron

"Tjenare tjenare", säger mannen med sin enorma sombrero. "Får man stiga på i stugan eller?"
"Ja, javisst. Jag antar det."
Han går framåt, men hejdas i dörren av sin enorma sombrero som tar emot i kanterna. "Ojojoj", säger han. "Min sombrero är stor."
"Ja, jo. Det verkar så."
"Och inte kan jag gå in på sidan heller, för det gör ju ingen skillnad. Sombreron är lika stor på alla håll."
"Ja, jo."
Vi står där tysta och tittar på varandra.
"Annars då?" frågar jag.
"Joserrö, det är fina fisken. Men du, jag ska bara ta hissen ner och hämta min tapastallrik." Han trycker upp hissen, dörrarna glider isär, han går framåt men sombreron tar i hissdörrarnas kanter och han kommer inte in.
"Åh vad trött jag blir", säger han. "Och gå in på sidan kan jag ju inte göra, det spelar ju ingen roll. Min sombrero är ju lika mäktig på alla håll."
"Ja."
Så vi står där, tysta. Han rullar tumnarna, jag puffar lite med läpparna. Dumdidumdumdumdidum.
"Men du!" säger han. "Jag tar trappan i stället."
"Ja gör det."
Så han går mot trappan, men sombreron tar emot i trapphusets väggar och han kommer varken upp eller ner. Han blir stående där. En granne från övervåningen går förbi, hon säger: "Schysst sombrero."
"Tack", säger han.
Tystnad, en stund till.
"Men hur kom du upp då?" frågar jag till slut.
"Jag tog en taxi, serrö."
"Okej"
"Visst."