Bäst att ta hjälm

Häromdagen så höll jag på att trilla på ändan när jag var ute och gick. Det gick nästan åt skogen.

Så här var det: Jag snubblade på ett bananskal, så tokigt, så dråpligt, men ack så farligt. Benen for upp i luften, rätt upp mot solen pekade de, Gud själv såg min bakdel, jag skrek "HARRE JÄVLAR GÖBBAR, NU STÅR JAG PÅ ÄNDAN, SER NI GÖBBAR ELLER?", jag flaxade med armarna, mössan for all världens väg, väskan snurrade runt min axel, jag ropade "SATAN OCKSÅ, DET HÄR GÅR INTE GÖBBAR, DET HÄR GÅR BARA INTE!", men som tur var så landade jag på benen igen, rakryggad och ståtlig, och fick inte en skråma. Phew.

Men det var nära ögat, ska ni veta. Riktigt nära ögat. Jag var skakis ett långt tag efteråt.

Så nu har jag bestämt mig för att ha hjälm på mig hela tiden. Eftersom det behövs rejäla grejer när man ska ut på farligheter, så har jag tagit Hannas ridhjälm. Nu ska jag åka buss med denna hjälm. Sitta i möten med hjälmen på huvudet. Fika i kväll med en kompis, hjälmen fast förankrad på min hjässa. Gå och lägga mig med hjälmen på.

Man kan aldrig vara nog försiktig.