Hisingen är som Narnia

Hisingen i Göteborg är lite som Narnia. När man vill hitta dit, så går det aldrig. När man vill någon helt annanstans, då hamnar man bara där.

Jag ringer trafikplaneringskontoret för att diskutera detta.
”Trafikplaneringskontoret, Lasse Kronér.”
”Hallå Lasse. Förklara hur ni tänkte kring Hisingen.”
Jag hör hur Lasse skruvar på sig. Han blir nervös, plockar fram en bingolott och börjar skrapa. ”Du, jag har inte tid här, jag måste planera lite asfalt och ångvält och såna sköna grejer.”
Men den göteborgan går inte, jag säger: ”Lasse. Tala till mig. Slingra dig inte. Säg som det är.”
”Okej.” Lasse börjar viska. ”Vi tänker så här: Den dagen norska armén anfaller – och du vet att det kommer hända förr eller senare – då har vi skyltat så jävla galet, dragit vägarna så fullständigt tokigt, riggat broar och tunnlar så stolligt obegripligt, att dom aldrig kommer hitta nånstans och måste åka hem igen.”
”Ja men det sker ju på bekostnad av att ingen annan hittar heller.”
”Må så vara. Men det får det vara värt. Var har du din lojalitet, gosse?”
Jag tänker efter en stund. ”Norska armén, säger du?”
”Just.”
”Har dom ens någon?”