Cruncha boken
Ojoj hörni. Jag har nu låst in mig i en liten ateljé ute vid havet för att skriva klart nästa bok. På måndag är det dags att lämnna in manus. Det är mysigt här. Ingen i närheten, bara vattnet och isen som fryser så hårt i bryggan att träet knäpper genom natten.
Och det är ungefär här som jag minns att jag faktiskt är lite mörkrädd, och att jag efter att ha skrivit boken Mörkrädd (ja så klicka då da) sa till mig själv att nu ska jag aldrig mer bo i ett isolerat hus i mörkret, nej nu får det vara nog.
Jag är så dum i huvudet.
2 kommentarer:
lätt hänt ändå tycker jag. Det är ju lite samma grej som när man är ensam hemma och kikar i kylskåpet efter någonting att göra, utan resultat, och sedan kikar igen 10 minuter senare för att se om det har kommit dit något nytt som man kan göra.
Sådär oförklarligt. Varför gör man så?
Huvudet minns men kroppen glömmer och kroppen bestämmer allt som oftast.
Post a Comment