Luddet får liv

Läggdags. Härligt. Nu ska här sovas som aldrig förr. Men innan läggdags – navelpill. Alla stora filosofer måste navelpilla sig minst en gång om dagen och jag gör det oftast precis innan läggdags.
Men när jag rör mig mot detta födsloärr, så hör jag en röst ropa: ”Nej nej nej jag bönfaller dig skada mig inte!”

Vad i helvete?

Jag ser mig omkring men jag skådar intet, endast min säng, min ljumma nattlampa och växterna i fönstret. Jag ska just till att göra ett nytt försök att med eftertanke pilla mig i naveln, när jag hör: ”Men fattar du trögt eller, låt mig vara då?”
Jag tittar ner och där ligger navelluddet, ivrigt gestikulerande, och hötter med luddanäven åt mig. ”Vad gör du din galning? Ska du skada ditt eget navelludd? Va?”
”Öh, nej ... det hade jag väl inte tänkt egentligen.”
”Bra. Då går vi och lägger oss. Vi kan prata mer om det här i morgon. God natt.”
”Men alltså –”
”Jag vill inte prata mer om det. Och dessutom har jag huvudvärk. God natt, min herre.”
Jag tittar rakt fram. Som vanligt fattar jag ingenting.