Komposten som gick ur

Morgon, brådis till bussen, sen till jobbet, skynda skynd, hämta nyckeln, klappa dvärgen, svara på gåtan, spring mot dörren.
Jag tänker att jag ska slänga komposten på vägen till bussen, en riktigt mogen kompost, som fått ligga så länge att den nu börjat röra sig, rumla runt där nere i papperspåsen, illavarslande och hotfull.

Väl i hissen står jag med denna kompostpåse i handen och då går botten ur. Räkskal rinner ut över hissgolvet, packat med gamla äppleskrottar, teblad, potatis, rutten gurka, mjukslemmig tomat, äckelägg, rövenfisk och dreggelsallad.

Och då tänker jag: "Detta är bra. Jag vill att detta ska hända oftare. Det gör så ont när komposten brister, men ändå är det fint. Inte bara fint, det är roligt också! Känn hur hissen luktar, se hur golvet smetas in av en sörja så besynnerlig i sin färg, att dess gestalt ter sig omöjlig. Jag har gott om tid att städa undan detta, jag ska visserligen vara på jobbet om trettio sekunder men hur lång tid kan det ta? Jag ska bara fånga allt som rör sig först, sedan är jag i princip klar. Roligast av allt är att hissdörren just nu öppnades och min granne stod där. Hon tittade på mig och på komposten som nu kravlade runt över hissgolvet. Det var det roligaste av allt. Just nu känner jag att jag vill göra detta varje morgon."