Jonas Bonnier ringer upp igen igen

Ring ring.
"Andreas här då ja."
"Ja hej. Det var Knas von Bonnier här."
"Knas vem, sa du?"
"Förlåt ..." Host harkel. "Knas von Bonnier den Andre."
"Ja men heeej, Knas von Bonnier den Andre. Kul att du ringde. Vad har du på dig?"
"Jag ... jag har ..."
Paus.
"Ja? Vad har du på dig?"
"Jag har en jättestor brandgul peruk, en enorm röd lösnäsa, alldeles för stora skor och tokiga hängslebyxor som man kan stoppa ner saker i. Jag har även en tuta man kan skojtuta i, om man drar ett skämt eller trampar på ett bananskal eller så."
"Vad galet. Det låter som om du är en clown."
"Jo, ibland ... ibland ... när jag ska på styrelsemöte, kommer jag som en clown."
"Ni kanske är clowner hela familjen?"
Han svarar inte. Jag visar barmhärtighet och säger: "Äsch, nu räcker det. Du skötte dig bra, Jonas Bonnier. Du är okej."
"Hurra!" jublar han i andra änden luren. "Får jag bli din vän nu? När kan vi ses? Kan vi hyra en rulle och göra popcorn tillsammans?"
"Jaså nu passar det ja. När jag varit på omslaget av Time, när jag haft högläsning i Vita Huset, när jag -"
"Ja men skit i det då", säger Jonas Bonnier, börjar gråta och lägger på.

Efter ett tag trivdes Jonas Bonnier så mycket i sitt clownsmink att han aldrig tvättade bort det, inte ens när han gick och la sig.