En vän till mig har lagt upp några bilder från våra tidigare år, när vi spenderade varje sommar på Tjörn. Det var en besynnerlig men självklar tradition. När skolorna stängde så rullade vi från olika håll i landet ut till Tjörn. Alla anlände under samma vecka. Man gick över bergen och längs med de små vägarna, från hus till hus, för att se vilka som hade kommit och vilka som fortfarande var på väg. "Är Richard hemma? Har Niklas kommit än? När kommer Henrik? Kommer Niklas i morgon? Har Mattias och Marcus kommit? Är Terese hemma? När kommer Linda? Är Anna där?"

Det var som en slags sammankomst,en självklar ritual där om någon av oss var sen, jobbade eller kanske rentav var ute och reste, så blev det också en besvikelse. "Är inte Henrik med?" eller "Ska Niklas jobba i två veckor?" Det rubbade balansen. Och när den saknade länken anlände, så blev alla alltid väldigt glada.

Vi åkte mycket båt, ut till öarna där vi letade efter klippor att bada från. Vi grillade på kvällarna, eller åkte vattenskidor eller tog långa promenader. Om det regnade så spelade vi kort eller såg på film. Ibland gick det en bra film i Skärmhamn eller Stenungsund, då fick vi skjuts av våra föräldrar när vi var för små för körkort och sedan tog vi bilarna själva.

Men mest av allt satt vi i ett dike och pratade och undrade vad vi skulle hitta på härnäst. Fastän vi visste att sitta i ett dike och prata en ljummen sommarkväll, är något av det bästa man kan göra.