Ibland läser jag om Aristoteles Poetik, som vem som helst som är intresserad av något kreativt men framför allt att skriva och berätta historier borde läsa.

Hur som helst. I den boken är det ordning och reda. Aristoteles säger som det är. Så här ska man göra om man vill berätta en bra historia, säger han. Och håller ni inte med så kan ni dra åt helvete, säger han också.

Nu för tiden så är det ju livsfarligt att försöka etablera regler för skapandet. Så fort man säger att det här är mer rätt och det här är mindre rätt, så kan det bli ett sabla oväsen och folk säger saker som "Men det kanske känns rätt för mig" eller "Ska du tala om för mig vad som är rätt nu också?" eller "Enya kanske är rave för mig."

Och eftersom folk är så värdelösa på att lyssna idag så kommer man inte längre i diskussionen, och den med oförmåga att ta emot kritik rullar iväg och tänker att ja då fick jag rätt igen. Nu ska jag fortsätta skriva eller spela musik eller måla på mitt sätt för jag är bäst och dessutom fjorton år. Och alla som inte diggar mig är dumma i huvudet.

Annat var det nog på Aristoteles tid. Om unge Stilotles kom med en text till Ari, så kunde han säga "Stille. Du har slarvat med dispositionen, och den här karaktärsutvecklingen känns inte helt trovärdig heller." Och då kunde Stille säga "Ja men det kanske funkar för mig. Ska du tala om för mig vad som är konst och inte?" Och då kunde Ari säga "Om du inte vill göra som jag säger, så kan du dra åt helvete. Jag har skrivit pjäser och böcker hur länge som helst och känner dessutom Platon och som du vet så var han lärjunge till Sokrates, ska du tjafsa så här så kan du dra." Och då kunde Stille säga "Ja men skit på dig då gubbjävel." Och Ari säger "Okej, det var droppen, ta din toga och stick från mitt öppna torg som jag kallar klassrum." Och sedan var det färdigsnackat och efteråt tänkte nog Stille, "Det där kunde jag skött snyggare."

Jojo.