Jag älskar hårt bröd eller knäckebröd som man också kan kalla det, beroende på varifrån man kommer eller vad man har för preferenser. Jag gillar i synnerhet ett sorts knäcke som smular ganska mycket, och också ofta i rätt stora bitar. Vi talar alltså inte bara om det här små, finströdda smulet utan stora klumpar som kan fastna i mungipan, trilla från läppen och blaffa ner rätt på köksbordet.

Det hela är en märklig syn, i synnerhet när jag försöker skriva och alltså gärna vill bibehålla en air av värdighet.

Det går åt skogen. Snart är det knäcke överallt, på golvet, stolarna, över väggarna och i taket. Hanna försöker ploga sig in i köket men kommer inte åt och ropar: "Är du där, Andreas? Är du där inne? Ska jag komma och hämta dig?"

Men jag är ju i knäckebrödens land, och där är alltid gott att vara.