Det här med lutfisk behöver vi reda ut nu. Jag är hos folk som äter lutfisk. Jag talar med folk som äter lutfisk. Lutfisken finns omkring mig. Många är de som gillar lutfisken.

Jag tycker det är bra. Det är det som gör livet spännande, att några gillar lutfisk och några inte. Men när folk samlas kring bordet, när potatisen skickas runt, när snapsen hälls upp, när den dallrande fisken kryper över fatets kant till var och ens tallrik, och sedan såsen seglar in som ett majestät, ja då talar folket och folket säger sålunda: "Det är ju såsen som gör det."

Detta upprepas som ett mantra under måltidens gång. Det är såsen som gör det. Såsen är det som gör det. Är det något som gör det, så är det såsen. Gör det som såsen. Såsen, den gör det som så.

Det är alltså såsen som egentligen är det som framhäver smak, arom, upplevelse. När man käkar lutfisk, så är det såsen man pratar om, den bärande komponenten i upplevelsen. Och då undrar jag: Varför käkar man inte något till, som inte ser ut, smakar som och rör sig likt en sjuklig fantasi från Silent Hill? Lax? Torsk? Makrill? Spigg? Öronmanet?