Jag var hos Hannas far i helgen och åt lutfisk och grejer. Den där sladdriga saken som påminner om något från Aliens. Tanken var att jag skulle ta med mig korven, så att fler fick smaka. Jag hade också tänkt ta med mig korven till föräldrarna på julafton.

Men allt detta gick ju åt skogen. Jag glömde korvajävulen första gången och struntade i den andra gången, för jag och Hanna skulle in till stan först och jag ville inte bära runt på tre tunga korvar medan det shoppades underkläder och skjortor. Det är väl inte så konstigt, det tycker jag att vem som helst kan förstå.

Men tror ni korven hajade? Inte då. När jag kom hem så blev det gråt och korvagnisslan, "Skäms du för mig?" och "Jag är inte skinnet värt för dig!" och "Den här relationen är inget annat än korvstoppning!"

Ja, och så där fortsatte det. Jag teg, sa ingenting, och när korvajävulen var klar, så slog jag igen dörren så hårt att tavlan med det inramade fotot på oss från Liseberg, då vi alla var lyckliga (för kanske tio dagar sedan eller något), åkte i golvet och glaset gick isönder. Jag hörde korven gråta utanför dörren men det struntade jag i.