Nu har jag varit ute och handlat julklappar, och när jag kom hem så var Hanna inte hemma. Jag satte mig ner, korvarna var där, de sa inget. Jag skar av två skivor från vitlökskorven, två skivor från den pepprade, två skivor från den väldigt pepprade. Jag delade omsorgsfullt upp dem i små bitar. Sedan kokade jag te och åt långsamt medan jag läste nya numret av Time.

Korven sa ingenting under hela måltiden. Efteråt så hällde jag upp mig ett glas vin och nu sitter jag här och skriver.

Jag tror att vi kanske är på väg tillbaka till varandra igen. Det känns underbart. Jag vågar knappt hoppas.