I morse var min morgontidning stänkt med saltvatten. Jag lyfte upp den och lukten gick inte att ta miste på. När jag sedan gick till jobbet, så fick jag känslan av att vara iakttagen. Jag snodde runt och nog kröp en öronmanet undan bakom husknuten. Visserligen iklädd rock och solglasögon med hatt och lösmustasch, men jag kände igen den jäveln. Han tog god tid på sig, jag stod och tittade på honom medan han kämpade sig runt hörnet och efter några minuter så syntes han inte längre.

"Det var nära ögat pojkar", sa han senare till sina kompisar. "Men när den där jäveln vände sig om, då var jag snabb som blixten och bara backade runt hörnet så att fartstrecken knappt hann med."

Jag tänker inte be om ursäkt för mitt inlägg om öronmaneter. De är slemmiga och långsamma och det vet de om. Det är inget att bli upprörd över, det är bara så det är.