Jag börjar misstänka att mina inlägg om öronmaneter inte har fallit alla i smaken.

Det gled förbi en utanför mitt fönster förut. Långsamt, sävligt. Den trodde nog att jag inte såg den. Men när jag vände mig om, så kom jag på den. Då fick den bråttom därifrån och spurtade iväg. Jag drack min kopp te i lugn och ro medan jag tittade på hur den slemmade iväg i en millimeter i timmen.

Den gled säkert till sina manetkompisar och sa: "Jo, han var hemma den jäveln, jag spejade på honom genom fönstret men när han vände sig om så drog jag fort som fan därifrån. Jag tror inte han såg mig. När jag får bråttom, vet ni gubbar, då går det undan." Och de andra manetkompisarna dunkar honom i ryggen och säger, vi är alla snabba men ingen är så snabb som du, ManetBörje. Sedan festar de på plankton och annat gott.