DKNY kan också sjunga

Då ringer det i telefonen igen. Jag svarar.
"Andreas."
"Hej det är DKNY här."
Men Donna är inte så pantad som Calvin, hon inser genast sitt misstag och säger: "Förlåt."
"Det är okej, Donna. Men nu vet du vad du måste göra, eller hur?"
"Ja."
"För jag antar att du vill ha min hjälp med din vårkollektion 2009?"
"Ja men det är väl självklart. Utan dig är det ju ingen idé."
"Bra. Och du förstår att du just gjorde bort dig?"
"Ja."
"Bra. Då kör vi."

En kort stund senare. Tellen ringer igen.
"Andreas."
(melodi: röjfesten hemma hos Snövit och de sju dvärgarna)

"Jag gillar mode och parfym men jag saknar grymma skillsen,
jag måste ringa Andy jämt för att fixa till outfiten,
jag fattar ju att bloggen hans sätter ribban inom modet,
jag önskar jag var halvt så grym men så klart det går ju inte.
Hå hej, jag är så kass, och Andy han är chefen,
hå hej, han är da shit, inom mode och allt annat också för den delen i hela världen."


"Bra så?" frågar Donna när hon är klar.
"Ta den en gång till, men höj tonarten med ett halvt i refrängen."
"Men vad faan ..."
"Apapapap, inte den tonen nu. Gör nu som jag säger, jag sitter i taxin på väg hem till dig, jag vill inte behöva vända."
"Okej."
"Vänta, jag slår på högtalartelefonen, chaffisen vill också höra. Sådär, Donna! Take it away!"
Chaffisen och jag sjunger med i refrängen medan vi kryssar vidare genom trafiken. Donna Karan sjunger riktigt bra, det måste jag ge henne.