Thomas Andersson Wij är ute och simmar

Thomas Andersson Wij är ute och simmar. Han vänder sig om och inser att det är en bra bit tillbaka till stranden.

"Jag har simmat för långt ut!" ropar han. Hans mamma, som sitter på en filt under en parasoll och läser veckomagazin och som har det ganska mysigt, vinkar och ler. "Vad fint, Thomas."
Fattar inte mamma? Thomas Andersson Wij börjar simma åt vänster och höger, han är rädd. "Jag har simmat för långt ut!"
Mamma ler och vinkar. Hon vill gärna läsa sin tidning.
Thomas Andersson Wij får kämpa för att hålla huvudet ovanför vattnet, han stirrar på mamma medan han fortsätter simma fram och tillbaka. "Jag har simmat för långt ut!"
Mamma suckar, "Vad fint TompeRompe", hon läser utan att titta upp.
Men det här är ju allvar, det är skitlångt till stranden och Thomas Andersson Wijs krafter börjar ta slut. "Jag har simmat för lååångt ut!" Vad fan ska han göra?
Nu orkar inte mamma titta upp. Hon börjar äta ett äpple.
"Jag har simmat för låååång ut!"

Då reser sig mamma upp, röd i ansiktet, äpplebitar sprutar ur munnen när hon ropar: "Men för helvete, Thomas Andersson Wij! Det är tre meter till stranden och en halv meter djupt. Ställ dig upp och vada in om det är så jävla farligt. Allt det alltid ska vara så här, att du alltid ska pellejönsa dig varje gång vi är på stranden. Åh vad trött jag blir!"
Thomas Andersson Wij fortsätter plaska åt vänster, sedan åt höger. "Jag har simmat för låååångt ut! Jag har simmat för låååångt ut!"
Mamma kastar äppelskrotten i huvudet på honom, rafsar ihop sina grejer och går hem.