Humrar och krabbor

Jag och Hanna tar en promenad genom det kyligt vackra Reykjavik. Nere vid hamnen ligger stora skrov och små båtar förtöjda, doften av salt sveper med vinden över pirerna. Vattnet är rent och klart, det är lugnt men ändå vaksamt. En påminnelse om att vi bara är gäster i det här landet.

Så står det en hummer och en krabba vid ett övergångsställe. Hummern sveper upprört med antennerna åt höger och vänster, krabban knipsar med klorna.
"Jag är så jävla trött på dig och ditt lokalsinne", säger hummern. "Du har fan bott här i tre år och du hittar fortfarande inte i ditt eget skal."
"Jaha? Är du så jävla bra själv då? Då kan ju du visa mig var Sægreifinn ligger då, din sabla vitlöksgratinering."
Hummerns antenner roterar åt olika håll. "Du sa att stans bästa hummersoppa serverades här. Och nu är vi här. Ser du någon hummersoppa? För det gör inte jag. Jag ser en krabba som är dum i huvudet. Men det är också allt."
"Ja men den är ju här någonstans. Lugna ner dig nu."
"Oj, är den där borta? Nähä, det var visst bara en gammal båt med fyrtio hål i."
"Sluta nu."
"Nej, vänta, där är den ju? Eller nähä, det var visst en strandad val."
"Mycket roligt."
"Vänta, vänta, jag ser den! Eller nähä, det var en glaciär."
"Nu kniper du käft."
"Din morsa är en rauk."
"GEJSER! Ditt jävla skalben! GEJSER!"
Men då har hummern fått nog. Det blir grönt ljus vid övergångsstället, hummern knuffar till krabban så att denne snurrar ett kvarts varv, sedan springer hummern över gatan. Krabban försöker springa efter men rusar förstår bara åt höger och vänster och kommer ingen vart.
"Hahaha!" ropar han efter hummern. "Nu var du jävligt rolig va! Oj vad roligt! Min farsa är i alla fall inte en rutten haj! Det blir ingen hummersoppa för dig, din skalefjant! Just det! Stick bara! Jag vill ändå inte över vägen! Jag gillar den här sidan BÄTTRE!"

Jag och Hanna, vi hittar det här Sægreifinn ett par minuter senare och äter vårt livs godaste hummersoppa.