Johan & Jag

Johan Theorin och jag åt lunch på Akademibokhandeln för inte så länge sedan. Vi gör detta de dagar vi båda är nyktra samtidigt. Det är alltid väldigt trevligt och vi talar om litteratur, om livet, och om litteratur igen.

Den här dagen vilade spjuveraktigheten i luften. När någon gick förbi som inte hade köpt Vigilante eller Skumtimmen, så sköt vi på dem med ärtrör. Sedan gömde vi våra vapen snabbt under varsitt gratis exemplar av Dagens Nyheter och fnissade, när till exempel en arg tant vände sig om och sa: "Vem skjuter på mitt stora hår med ärtrör?"
"Ja inte vi i alla fall", sa Johan.
"Nej inte vi", sa jag.

Sedan la vi ut bananskal på golvet, så att om man inte hade köpt Vigilante eller Skumtimmen så ramlade man på bananskalet och landade på ändan. Jag bet mig i underläppen för att trycka undan skrattet och Johan fick titta ner i en kudde, när en stor hårig man satt ilsket och såg sig om med bananskalet på huvudet.
"Vem har lagt ett bananskal här så att jag ramlade på ändan? Är det ni?" frågade han och vände sig till oss.
Vi blev bestörta, förkrossade, förorättade. "Sannerligen inte!" sa jag. "Hur kan du tro något sådant?" sa Johan.
Mannen reste sig upp och gick därifrån.

Men det var när en medelålders dam i leopardblus kom in, och passerade båda våra böcker utan att handla, och Johan tog fram vattenballongen medan jag riggade trampolinen, som det hela tog en oväntad vändning.
Det var nämligen då Horace Engdahl gjorde entré, och utbrast med lätt bakåtlutat huvud och blicken riktad halvt mot golvet: "Vafalls? Men emellertid."