Kalas hos maneterna

För ett tag sedan så kom man fram till att maneterna var först på vår planet. Före apor, före dinosaurier, före Leif G.W. Persson.

Pappa manet var mycket stolt över detta, han tog fram sin finaste sjöskumspipa och mamma manet gjorde planktonsstuvning. Barnen fick extra räkcocktails till efterrätt och det var sång och dans till manetklezmer, man flöt medströms i ring och skickade ut trådar överallt.

Men så kom krabban och hälsade på, han var besviken och därmed full på havsrom, han ragglade fram och tillbaka och inte alls åt vänster och höger. Och han sa: "Men för helvete fattar ni inte att ni bara är lika slemmiga och dumma som ni alltid har varit? Först på planeten innebär DUM I HUVUDET! TYP EN HJÄRNCELL! OKEJ?"

Det blev tyst. Manetbarnen började gråta, mamma som minns att hon i unga år hade haft en affär med krabban gled därifrån, men pappan axlade sitt ansvar. "Du ska nog gå nu."
"Jaha! Åt höger då eller? Eller åt vänster? Va? Va? Va? Kan du tala om det för mig, du som är så smart så att du var först på den här planetjäveln! Ojojoj, du kanske rentav har TVÅ hjärnceller, så jävla smart är du!"
Sedan kräktes han, började gråta och kröp därifrån med klorna mellan benen.