Att leva med det nya

Jag har ju nyligen flyttat och det bor många äldre i mitt nya område. Och med många så menar jag bara. Det bor bara äldre. De är glada och tacksamma över att de bor i något så nytt och fint, precis vid vattnet, med hög standard och mycket sol. Så här ungefär går det till när jag språkar med en av de äldre medan vi väntar på färjan:
"God morgon", säger jag.
"Ja det vet jag då inte", säger han.
"Vilken fin dag. Solen skiner och allt."
"Jag blir så jävla förbannad. Är det inte sol så är det mulet, det kan man ge sig fan på."
"Ja, jo. Det är ju lite antingen eller där. Har ni kommit i ordning än i lägenheten?"
"I ordning? Hur fan tror du att man kan komma i ordning bara så där? Jag ska säga dig att vi har en tavla som inte är upphängd än, och en kaffekopp som jag inte har hittat, och förstås så hittade jag ju inte det där halvbrunna värmeljuset som jag vet att jag packade ner."
"Oj då."
"Jag blir så trött. Kan du flytta på dig eller? Så att jag får sitta ner?"
"Men jag står ju upp."
"FLYTTA PÅ DIG SA JAG!"
Jag flyttar på mig. Eller försöker, åtminstone. Så närmar sig båten.
"Se där, nu kommer färjan", säger jag i ett försök att lätta upp stämningen och börja från början.
"Jag blir så jävla förbannad. Va? Titta där! Där åker den. Över vattnet bara, mellan hamnerna, som om den inte hade något bättre för sig."
"Öh, tja, det är ju en färja, tanken är väl att den ska ..."
"Nu håller du käften", och så drämmer han mig i huvudet med kryckan, och hans polare är i närheten så när jag faller till marker så kommer de springande och misshandlar mig med kepsar och stora glasögon och seglarskor. När jag försöker säga mellan blodiga tänder att jag trivs bra här och jag tycker att grannsämjan verkar god, då stoppar de dagens tidning i käften på mig, sparkar mig rullande mot kanten och kastar i mig i vattnet.