Dante diktar vidare

Dante sitter vid sitt bord och diktar. Han skriver så det ryker från gåspennan. "Helvete vad grym jag är", mumlar han. "Jag är ta mig fan ett geni."

Men då kommer Beatrice in. Hon har förkläde och trasa bundet runt håret, och hon har dammsugaren med sig. Den för ett fruktansvärt oväsen. Beatrice slamrar in med munstycket hårt i ett hörn, hon drar den snabbt över golvet och när hon kommer till Dante så dammsuger hon runt hans fötter och rätt på dem, så att han måste lyfta på dem.
"Men för helvete Beatrice!" ropar skalden. "Måste du dammsuga just nu, när jag sitter här och diktar?"
"Ja vem ska annars göra det?" säger hon. "Du lär ju inte göra det."
"Men jag diktar ju! Jag skriver poesi!"
"Jaja, du och Bruno Karl Öijer då eller. Kan du ta din feta poesiröv och masa dig ut och diska upp lite disk då på hexameter."
"Men jag gör ju bra grejer här. Måste du bråka med mig?"
Beatric dammsuger så hårt på Dantes stol så att den välter och han trillar av. Han får kappan över sig och lagerkransen hamnar på sned. Han hittar inte ut och rullar runt som ett berusat spöke på golvet. "Hjälp hjälp! Jag är vilse i togan! Beatrice, hjälp mig ut ur min toga. Haha, togan har slukat mig, hjälp mig Beatrice! Oj vad galet, jag kanske aldrig hittar ut, Dante den store skalden är vilse i togan! Nej vad tokigt."

Men när Dante tittar ut med rufsigt hår och lagerkransen över näsan, så har Beatrice gått. Hon tyckte inte alls det var roligt. "Vissa har liksom ingen humor", muttrar Dante. "Så är det bara." Han sätter sig vid sitt bord igen för att dikta vidare.