Gud och Bettan

Gud har jävlats med mig men nu är Bettan arg och säger åt honom att sluta vara en sådan barnrumpa. Jag hör hela samtalet över telefon.

"Ja men Bettan ... ja ... men det var ju han som ... ja men ... men ska jag bara behöva ta all den här skiten som han .. ja men för sjutton Bettan ... va? ... nä, det kan du glömma ... vadå? ... inte ligga på en månad? ... nu tycker jag du tar i ... ååååh ..."
Tyst en kort stund.
"Andreas?"
"Ja."
"Är du kvar?"
"Ja."
"Okej."
Tyst en stund igen.
"Ja", säger Gud. "Alltså ... förlåt. Det var inte meningen att blixtprutta sönder din bil. Även om det är ett schysst trick och så, så hade jag inte behövt använda det just på dig."
"Okej."
"Ja, vi säger så. Hej då!"
Men då blir det ett sabla tjatter i bakgrunden igen, och jag hör Gud: "Ja men jag sa ju ... nej ... jag tycker faktiskt en gång räcker ... vadå en gång är ingen gång ... låta udda vara jämnt? ... ååååh."
Så: "Andreas?"
"Ja?"
"Förlåt att jag förstörde dina tevespel också. Du ska få nya."
"Tack. Håll med om att du var rätt barnslig nu."
Någon viskar något i bakgrunden. Gud suckar. "Jaja. Jag var barnslig. Är vi klara nu?"
"Inte riktigt."
Bettan knuffar Gud i sidan med armbågen. Han stönar. "Jaja. Andreas, du är bäst i världen och dessutom en hedersknyffel. Jag önskar jag var som dig."
"Som du."
"Va?"
"Det heter: Jag önskar jag var som du. Hej då."