Gud och min midsommar

Det ringer i telefonen.
"Andreas."
"Hallå ja. Det var Gud här ja."
"Ah, hej. Allt väl?"
"Försök inte, gosse. Försök inte."
"Hursa?"
"Jag såg nog ditt kors på midsommar. Din fåniga bild som du la upp på bloggen. Oj vad rolig man kan vara. Oj så rolig. Hej jag heter Andreas, jag är så rolig så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Hahaha. Så rolig är jag. Så rolig. Lite pantad är jag också, förstås."
"Lugna ner dig nu. Så farligt var det väl inte. Jag skojade ju lite bara."
"Aha, du skojade lite bara. Ja, lite skämt måste man ju tåla, så här vänner emellan."
"Eller hur? Jag tänkte nog att du skulle förstå."
"Javisst, klart jag förstår. Du, din bil, jag tänkte skoja lite med den. Jag slänger en blixt på den. Pang! Oj. Det var skoj. Riktigt roligt. Vad svart den blev. Den rullar nog inte många meter till. Hahaha. Jätteskoj."
"Men vad ..."
"Oj, här kommer en till, jag fiser ut dom ser du, så man kan säga att jag riktar röven mot dig just nu. Pang, där rök visst alla dina spelkonsoller. En riktig rökare skulle man kan säga. Hahaha. Det var också skojigt. Jag tyckte det var skojigt. Tyckte du det var skojigt?"
"Moget. Väldigt moget."
Men då hör jag tjatter i bakgrunden hemma hos Gud och jag tänker: Haha. Nu kommer Bettan. Nu blir det åka av.