Min nemesis och frimärket
Jag ska posta ett brev. Det är ett fint brev. Välskrivet och gott disponerat. Pappret är tjockt, kuvertet är frasigt.
Jag lägger kuvertet på skrivbordet. Jag klistrar på ett frimärke och går sedan för att ta mig en kopp te. Ett grönt, härligt, saftigt te.
MEN NÄR JAG KOMER TILLBAKA FÖR ATT POSTA KUVERTET, SÅ HAR MIN VARDAGSNEMESIS VARIT FRAMME IGEN.
FRIMÄRKET ÄR BORTA FRÅN KUVERTET. JAG SKAKAR AV GRÅT MEDAN JAG KLISTRAR PÅ ETT NYTT FRIMÄRKE, JAG SKÄLVER AV PLÅGORNA, JAG VÄNDER MIG MOT HIMLEN OCH SKRIKER: VAAARFÖR?
7 kommentarer:
Jag tror inte det är mot himlen du ska vända dig med frågan varför....
hm. anar jag en släng av paranoia?
Eller kan det vara så att Gud spelar Andy ett spratt tillbaka.. Kanske inte nåt annat än väntat att låta kampen gå vidare med tjyvnyp av detta slag.
Spänningen stiger.
DET ÄR INTE PARANOIA OM DE INTE ÄR EFTER DIG.
(eller vänta nu ... )
DET ÄR BARA PARANOIA OM DE ÄR EFTER DIG.
(hmmm ...)
DET ÄR FAKTISKT PARANOIA OM DE BARA ÄR EFTER DIG.
(äsch ...)
Varför pratar du om "DE"? Kan det inte vara "HONOM" eller "DEN"?
Får du nåt svar från ovan där?
Eller "HON"?
Post a Comment