Jenny Wrangborgs bidrag
Här är då Jenny Wrangborgs bidrag. Jenny bor i Vancouver och har en egen blogg som heter Tio meter över havet. Vad den handlar om, märker ni när ni kommer dit.
Anledningen till att jag valde Jennys text är för att den känns lite vilsen och drömsk, och jag tänker närmast på Lost in Translation när jag läser den. Bilderna var starkast här, och det var också det som gjorde att den här texten kändes mest färdig. Kanhända är texten aningen lång för formatet, men jag läste hela utan att tröttna och då spelar ju sådant ingen roll.
Kommentera gärna Jennys text i fältet. Mina utförliga kommentarer har Jenny redan fått och är förstås personliga. Så de får ni inte läsa. Era busar.
När jag inte försöker skriva, så skriver jag
ett åskväder drar in över norra vancouver
vi öppnar ytterdörren för att inte klibba fast mot möblerna i vardagsrummet
på amerikansk tv gör armén reklam och om du skriver in dig idag kan du vinna 40 000 dollar och köpa ett hus när du kommer tillbaka,
om du kommer tillbaka
jag pratar med någon sorts vän på msn och blir frustrerad
en dröm från natten före dröjer sig kvar
någon som såg ut som alla människor jag någonsin älskat böjde sig plötsligt fram, tog tag i mig och gav mig en filmkyss som kändes ända tillbaka till min första kärlek; Pelle på dagis, fast mycket manligare och ca 28 år gammal
och ja, jag föreställer mig att ingen kommer att be oss sova middag på tunna madrasser på ett gult laminatgolv
mellan dröm och verklighet, precis innan jag vaknar, bestämmer jag mig för att jag inte kan leva ensam längre och det känns som jag hittat lösningen på alla mina problem
sekunden senare vet jag alls vad det innebär
jag vet att jag inte kan leva tillsammans med någon annan
jag vill det inte ens
jag vaknar ensam och Dustin from Arizona sitter på flyget tillbaka till USA
solen landar på mina lakan och jag funderar på om jag kan hitta tillbaka till den drömmen men inser att om jag gör det så kommer han bara visa sig vara en skitstövel, eller så kommer jag säga att jag inte älskar honom längre, och jag är trött på skitstövlar, oberoende om det är jag som är den skitstöveln eller någon annan
jag väljer en bok ur min nya rumskamrats bokhylla och försöker komma ihåg hans namn men för sjunde dagen i rad får jag välja ett “hey” för att påkalla hans uppmärksamhet
Christian, Cory, Cody, Daniel, Frank, George?
han kan faktiskt heta lite vad som helst och jag är inte villig att chansa men tänker att jag kan smyga in i hans rum när han går till jobbet och försöka lista ut det
jag tar boken, filten, solglasögonen och bara ifall att så stoppar jag ner pennan och skrivblocket om jag mot förmodan skulle orka skriva nått
två timmar senare kan jag konstatera att det gjorde jag inte
istället går jag hem från parken jag suttit i, tar min dator, fragmenten till handling i boken som jag hävdar att jag skriver och ovan nämnda skrivblock och sätter mig i vardagsrummet med en illusion av att om någon frågar vad det är jag skriver så måste jag kunna säga till dem att det är en bok
och då vara tvungen att visa dem att den faktiskt har kapitel och allt
det har den inte och när Carries pojkvän, som jag inser att jag inte heller kommer ihåg namnet på, frågar vad jag gör så säger jag att jag pratar med mina vänner på facebook
vilket jag också gör
jag flyttar tillbaka ner i källaren, går och köper isglass, toalettpapper och något sorts godis som har ett stort hallon på framsidan men som visar sig vara ”naturally flavoured apple snack”
min nya rumskompis är hemma igen och jag har missat chansen att lista ut hans namn,
han säger att det ska åska inatt och ber mig spela något tyskt
sen stänger han dörren till sitt rum och försvinner upp någonstans i huset
jag sätter mig med datorn på magen i min säng och plötsligt sitter någon sorts vän så nära mig miljoner mil bort, sträcker ut sin hand mot webkameran och tittar mig i ögonen
bakom honom kan jag se solen gå upp över hans mellansvenska mellanstora småstad
det blir för mycket
min kropp säger till mig att väggarna i mitt källarrum kommer äta mig levande så jag går upp i köket, brer en smörgås, öppnar kylen och försöker känna efter om jag är sugen på mjölk eller juice
jag tar ett glas vatten istället och Carrie säger att hon sett mer av mig idag än under hela tiden vi bott tillsammans och jag är glad att jag vet vad hon heter
bjuder henne på en isglass och sen sitter vi där i vardagsrummet medan en sommarstorm drar in över norra vancouver
jag, Erin, Erins pojkvän Steve, Carrie, Carries pojkvän och min nya rumskamrat som kommer hem från någonannanstans
vi lämnar ytterdörren öppen
det börjar regna
mellan värmen, tröttheten och en stor jävla längtan
ser jag mig böja mig fram och kyssa någon som ser ut att heta Vincent
jag vaknar en timme senare av att ytterdörren slår mot dörrposten, den amerikanska armén tittar på mig, Dustin from Arizona har tappat mitt telefonnummer och
något brinner inuti
rastlösheten hann ifatt mig, himlen är full av blixtar
och jag måste lämna den här staden nu
tror jag
11 kommentarer:
Precis som Andreas säger känns den lite vilsen och drömsk, vilket fångar min uppmärksamhet under hela läsningen. En uttrycksfull, intressant, trollbindande och imponerande blandning av poesi och novel.
Det är bara att tacka för god läsning!
En text som kunde varit pretentiös men som inte är det. Fin läsning.
Tack för fin läsning. En värdig vinnare (säger jag!)
ja den var bra,
Kul att se att bloggen har folk som läser som bor i andra länder.
"www" liksom
Grattis till vinsten!
oh, tack för de fina kommentarerna, bättre än sushi(och sushi som är skitgott!)! Men alltså, jag har nyligen gått från att mest skriva poesi till att försöka skriva längre stycken och vet inte riktigt hur jag ska göra med sånt som man inte behöver tänka så mycket på när man skriver poesi; punkter, kommatecken, stora bokstäver. Tror ni att texter som denna skulle tjäna på att vara mer som en vanlig novell med punkter och liknande? Ge mig lite feedback!
Jag tycker du är nästan där redan, det är på gränsen mellan poesi och vanlig text. Om du skrev en vanlig novell av exakt samma sak, men som inte behövde vara så mycket längre än det här, så tror jag det kunde bli jättebra. Men behåll då stilen, för det är just det vibrerande, som ett nattlandskap över en stad, som gör det så bra.
Vackert, intressant och naturligt. Fortsätta skriva tjejen!
Är det detta som kallas postmodern prosa? Bra var det iallafall, inte det minsta förvirrande utan skiljeteckan, tvärtom väldigt sugande skrivet. Hade utan problem kunnat vara dubbelt så långt. Gillar stämningsfyllda texter som denna! Lycka till med boken Jenny :)
Om det inte varit en sådan paradox, hade jag velat säga att jag med glädje skulle läsa din bok.
Erik & Karro; men oj, nu måste jag ju nästan (ännu ett ord för att slippa vara tvungen) skriva färdigt den där boken! det här med punkter och stora bokstäver känns lite som en personlighetskris. jag kan inte bestämma mig för om jag ska lämna min gamla "poesi"-form och följa reglerna eller bara fortsätta hoppas på att läsaren fattar punkteringen själv. googlar man "postmodern prosa" hittar man ingen bra förklaring för vad det är, och jag vet inte om det är ett bra tecken eller inte. Är man trendsättare eller så hopplöst omodern att ingen bryr sig?
Om du vill skriva skönlitterärt och förändra världen samtidigt, så gör du nog inte det genom att fimpa stor bokstav och punkt. Sådant har gjorts och gjorts igen och slutat göras för det funkar inte så bra i en form som är tänkt att förmedla en berättelse, med alla de krav som det innebär i form av tempo, flyt, tajming och så vidare.
Bättre är att du inte behöver ta till sådana grepp. Din stil är stark nog utan sådana knep.
Lita på dina ord, de är starka nog, det är där du ska bygga något.
Post a Comment