Frekvenser

Det är en mulen morgon. Söndag. Gatorna är fortfarande tomma, bara två lönnfeta killar med jazzkeps och randiga skjortor sitter ute. De talar engagerat om något, för dem är den här koppen kaffe på allvar.

Jag går in. När jag har väntat i kaffekön i någon minut, så ropar tjejen in förstärkning. Hon är ensam bakom disken och förbereder en ganska avancerad capuccino åt en obehaglig dansk kvinna, och hon vill inte låta mig vänta.

En betydligt kortare tjej kommer in från köket. Vi är två i kön. Jag är först. Men kvinnan efter mig har en bestämd blick, hennes blå ögon är hårda, och hon fångar in nykomlingen. "Kan jag hjälpa dig?" frågar lilltjejen från köket och ställer sig bakom kassan.

Jag tänker: Jag var före. Men jaja, det är inte så noga.

I samma ögonblick så vänder hon sig om, hon som förbereder capuccinon. Hon ser att jag har satts åt sidan, hon tittar på mig och jag på henne. Hon gör en kort min, hennes ögon är desto mer talande. Jag förstår, jag nickar och ler, rycker på axlarna. Det är okej. Det är bara en kaffe. Jag kan vänta i en minut till. Hon verkar lättad.

Strax därefter så kommer hon fram till mig. Nu ler hon, hennes ögon blir varmare. Hon slappnar av i axlarna, hennes sätt att säga "Hej" är tydligt: Jag såg att du var före, jag såg att min kamrat missade det, jag är glad att du inte verkar bry dig, nu ska jag ta hand om dig, i min kö är du först, jag ska lägga extra tid på ditt kaffe bara för att du fattar.