Hur länge?
Hej kära läsare.
Nu har jag bloggat i samma stil i snart ett år. Någonstans runt november-december 2007 så började det ta sig, och därefter har det gått stadigt uppåt.
Men det är inte lätt att komma på saker att skriva om hela tiden, när hela grejen med bloggen är att ta er med på en resa så vansinnig, så festlig, att Terry Gilliam själv hade velat åka med.
(vilket han frågade om han fick över lunch, varpå jag sa: Inte så länge du är tillsammans med den där kvinnan. Hon är inte bra för dig, Terry, och jag menar det. Han svor och sa: Andy, du må vara en skitastövel men du är en rakryggad sådan. Sedan kramades vi.)
Frågan är hur länge jag orkar hålla uppe det här. Någon gång måste väl idéerna ta slut?
Eller?
4 kommentarer:
Här delas inga sympatier ut. Vi förväntar oss en stadig ström av lustigheter och finurliga insikter tills du dör.
Var ska jag annars kommentera så någon ser det?
låter som bloggstress-syndrom. Det kommer man nog över genom att
1. ta lite paus
2. slänga ur sig ett och annat, behöver inte vara på topp jämt
3. mucka gräl med kommentatorerna
Jag måste erkänna, andy. Jag har tagit en paus från din blogg. Det har mer eller mindre varit omedvetet, men det har jag gjort.
Jag återupptog den idag.
Det var nog en bra paus.
Jag inser också att jag var där från början. Det första inlägg jag över huvud taget läste var när du hade varit på liseberg och köpt ett par korvar. Jag är lite stolt över det ... även om det bara var ren och skär slump att jag råkade surfa in här just då!
Men nu är jag tillbaka iaf!
Trevligt att ha dig tillbaka, men du har alltid varit här i anden, det har jag känt.
Post a Comment