Onde Andy på Way Out West

Fredag kväll. En armé av förväntansfulla pojkar och flickor. Många har sjömanskeps. Ritade stjärnor under ögonen. Blå kavajer.

Alla väntar de på Broder Daniels sista spelning. Slottskogsnatten är mulen och sval. Det är åska på väg. Himlen blixtrar.

Ondy Andy står längst bak. Hans ögon glimmar. Planen verkställs snart.

Ett par timmar tidigare ringde han ett samtal.

"Hallå ja. Joel på Luger här. Är det agenten? Kanon. Vi vill avboka Broder Daniel. Vi tror inte folk är intresserade av att se dom längre. Nej, det är riktigt. Det stämmer med vår feedback. I stället tänkte jag boka Roland Cedermark. Jag vill att han kör sina Jitterbug-covers. Han kan få göra en verre av Shoreline, om vi nu nödvändigtvis måste ha något med Broder Daniel med på Way Out West. Är det fixat då? Kanon. Roland Cedermark gör entré 2300 alltså, efter Sigur Ros. Nej, vi behöver inte informera publiken. De kommer bli glatt överraskade."

2301. Blixten skär över himlen. Scenen tänds upp. Alla väntar på Broder Daniel.

Roland Cedermark gör entré, mustaschigare än någonsin. Han drar igång sin dragspelsbug, det svänger som utav helvete.

Publiken gråter, skriker, tjuter, klöser varandra, rycker och sliter. Några sitter bara ner i leran med tom blick. Andra drabbas av raseri och börjar slåss. Roland tror att alla tycker han är så über och att det är därför de ballar ur. "Ska vi köra en polkaverre av Shoreline?" ropar han. "Va? Va? Jag ser på er, det är vad ni vill."

Onde Andy lämnar Way Out West, gråt, kaos och förtvivlan bakom sig. Hans mantel fladdrar i åskvinden, han skrattar hela vägen till båten.