Att kränga böcker på Bokmässan

Det är bokmässa. Fredag, 1500. Jag och Johan Theorin sitter i en monter och signerar böcker. Det har rests kravallstängsel, pikéstyrkan ledd av Mikael Persbrandt är inkallad för gammal vänskaps skull, skyttetornen är armerade. Ordningen kring signeringshysterin måste bibehållas, till varje pris.

Men det kommer nästan inte en käft och jag och Johan sitter mest och tjoar och skojar i montern. Vårt goda humör lockar i och för sig till sig rätt många, bland annat tre damer från Stockholm. Johan kör sin klockrena pitch: "Har ni varit på Öland?"
En av damerna plockar upp Skumtimmen. Hennes blick smalnar. "Ja men den här boken har jag hört talas om ... gav jag inte den här till Janne?"
"Jag tror inte att Janne har den", säger Johan.
"Jag snackade med Janne", säger jag. "Han har den inte."
Damerna skrattar - vi är ju så kvicka, Theorinen och jag - men så säger en av dem: "Men du. Det var nog inte den här."
"Just det", säger Johan. "Det var en annan bok som Janne fick."
"Janne har sagt till mig att han gärna vill ha den", påpekar jag. "Vi ringdes vid i går, han var nästan förbannad för att han inte hade fått den än."
"Ja det klart ...", säger en av damerna eftertänksamt. "Jag har ju hört talas om den här, det har jag ju. Den ska ju vara väldigt bra."
"Javisst! Den är jättebra", säger vi båda två. Johan plockar upp en mindre tummad pocket, greppar pennan och säger: "Ska jag skriva Till Janne då?"
"Jag tror Janne blir ledsen om han inte får en signerad kopia", säger jag.
"Ja det förstås", säger damen.

Och efteråt, när damerna har gått, så gör Johan och jag vår krigsdans, som vi alltid gör när vi sålt en bok.