Lunch med Mikael Persbrandt

Jag och Mikael Persbrandt hittar ett lunchställe och vi slår oss ner. Det är alltid lika besvärligt att umgås med Mikael, hans trevliga sällskap äventyras av hans besynnerliga sätt.

Servitrisen kommer fram och säger: "God middag mina herrar. Önskar ni se på lunchmenyn?"
Mikael böjer sig fram. "Du", säger han barskt och lutar sig mot armbågen. "Jag tänker ta mig fan inte titta på nån djävla lunchmeny som du har i alla fall."
"Nähä?"
"Jag ska väl för helvete få se a la carten om jag vill."
"Jaha?"
"Om du inte rappar dig på nu, så ringer jag in insatsstyrkan. Det fattar du väl, att dom är här ute, och bara väntar på min signal?" Han spänner ögonen i henne. "Har du fattat vad jag har sagt då? Eller behöver jag säga det långsamt igen?"
"Nänä, jag hajar." Hon rullar med ögonen och går därifrån. Micke har ätit här förut, de är vana.

Jag säger ingenting. När Mikael fångar min blick, så slår han näven i bordet och lutar sig fram, han blir röd i ansiktet och spottar när han säger: "Och vad fan glor du på då? Är det något som inte passar eller? Va? Va? Jag har tre kroppar och en förvirrad dotter som inte talar. Begriper du det? Fattar du att det här är på riktigt? Det här är ingen djävla lek."
"Det är ju bara lunch", mumlar jag.
Mikael sträcker upp händerna i luften och suckar. Sedan dricker han rödvin och tittar ut genom fönstret, på något som bara han kan se. "Vem fan ska städa upp på gatorna?" muttrar han. "Hur fan ser det ut där egentligen? Med buset, som aldrig sover."
Han dricker igen.