Mikael Persbrandt på stan

Efter lunchen så går jag och Mikael Persbrandt på stan. Han springer efter några duvor, klappar i händerna och skrattar hest. "Hahahahaha!", halsduken virvlar omkring honom och rocken gungar som en mantel. Sedan köper vi glass, han sitter på parkbänken och stirrar ut över vattnet. "Vem fan", säger han, "vem fan kan äta glass oberörd i dag? Va? Va?" Han tittar på mig. "Ja men kan du svara mig då! Ska du bara sitta där med din jävla vaniljlgass med chokladströssel och inte säga någonting? När du vet hur det går till där ute."
"Det vore att föredra", svarar jag. "Att äta glass och vara tyst, alltså."
"Har du strössel förresten? Får jag smaka, Andy."

Vi fortsätter nerför stan. Några poliser går förbi, Micke nickar uppskattande åt dem, dunkar dem i ryggen och skrattar som en rökare. "Ni tar hand om det här", väser han. "Det är bra. Ni har mitt nummer, ring mig om det är något. Jag kommer. Som ett skott."
"Har vi druckit lite för mycket här i dag kanske?" frågar en av poliserna.
Micke står paralyserad. Hans blå ögon grumlas. "Vad faaan ..."
Men jag släpar honom därifrån med en ursäktande min mot poliserna.

På Sergels Torg så stannar Micke upp och börjar göra pantomimer. "Kolla Andy", säger han. "Jag är inlåst. Va? I en glasbur. Som vi alla är." Hans händer låtsas röra vid ytor, han ser sig om i panik. "Vi är alla fängslade av vårt eget jag!" vrålar han. "Du och du och du!" Han pekar på några, en gammal tant får panik och ramlar omkull. Ett barn börjar gråta. En stekare kissar ner sig.
"Nu går vi hem, Micke. Nu går vi hem."
Han börjar gråta. Sjunker ner på knä. Dreggel rinner från mungipan. Han är röd i ansiktet. Jag drar upp honom på benen och släpar hem honom till hans flådiga lägenhet.

Och då var han ändå inte ens full i dag.