Jag hälsar på Mikael Persbrandt

Nu när jag ändå har varit i Stockholm, så passade jag på att hälsa på min gamle kompis Mikael Persbrandt.

Jag ringde på dörren till hans flådiga lägenhet. Han öppnar, röd i ansiktet, med en sjal runt halsen, glitter i ansiktet och läpparna målade röda.

"Andy! För fan!" Han greppar min krage, drar in mig i lägenheten och pressar mig nära. "Hur i helvete tror du att du skulle kunna komma hit och visa dig, efter alla dessa år?"
"Eh ... vi sågs för tre veckor sedan?"
"Hahahahaha!" Han skrattar hest och slänger in mig i väggen.
Sedan sjunker han ner på en stol och får ett svårmodigt uttryck i ansiktet. Han knäpper händerna och säger: "Hela tiden, där ute ... så finns buset. Vi har pikéstyrkan. Vi har alla ledtrådar." Han slår näven i väggen. "Vi vet ta mig fan till och med vem som gjorde det! Ändå kan vi inte göra ett tillslag."
Hans isblå ögon blir grumliga. "Och under tiden sitter våra feta riksdagsmän på sina feta rövar, och gör ingenting."
Jag reser mig försiktigt upp. "Ska du med och äta lunch, Micke?"
"Ja för fan. Det låter skittrevligt."