Författare på stan städar upp

Det har varit bråk här. Tre killar som försökte råna en fjärde. Polisen är på väg. Men tills dess måste någon städa upp här bland packet. All denna förvirring, all denna besynnerliga disposition.

Jag pressar killens ansikte mot asfalten. "Du kanske inte hörde min fråga. Jag sa: Hur tänkte du kring din kommatering?"
Killen mumlar i asfalten. Jag drar fram rödpennan. "Punkterar du kort eller långt?"
Mummel mummel. Jag sliter fram ett anteckningsblock, fuktar fingret, bläddrar fram till mitten och gör en snabb notering. Jag trycker upp den i näsan på killen. "Säger dig det här formattecknet någonting över huvud taget? Va? Va? Va?"
Hans kompisar står och darrar i ett hörn. De har en enorm bunt papper framför sig. Jag snor runt och pekar på dem: "SÄTT IGÅNG MED ERT JÄVLA KORRARBETE!"
Det skvätter från rödpennan när jag viftar den genom luften. De faller ner på knä och börjar rota bland pappren. Jag återvänder till killen på marken igen.
"Nästa gång ni börjar bråka, så tänk igenom era teman först. Tänk så här: Är det värt det? Vikta det mot insatsen. Mot tydligheten. Skriv några meningar först. Massera texten. Så att du FAN VET VAD DU SYSSLAR MED, DIN JÄVLA MELLANSTADIEJOURNALIST!"
"Förlåt", mumlar han ner i asfalten. "Förlåt."
"Så ska det låta. Seså. Jobba om den här sidan nu. Skär ner med minst tjugo procent. Och om jag kommer på dig på stan en gång till med en teckenmängd större än risfälten i kina, då ... "
Jag höjer rödpennan. Han börjar gråta.