Författare På Stan uh-huh ah-yeah mm-hmmm

Författare På Stan är på väg nerför huvudgatan, denna skitiga ådra som rinner som ett genom stan. Bergsprängaren är på högsta volym, musiken dunkar ut över asfalten, buset ska veta att det inte går säkert.

Snubben trodde han va cool
för han hade ett pronomen
men jag visa han ett trick
ett korrat manus i ett kick

Bandidos glider upp på sina hojar bredvid. Jag griper tag i ledaren, pressar hans näsa mot min. "Ska vi ta och ge fan i att skifta mellan första och tredje person bara för att vi tycker det är ballt?" Sedan slänger jag honom på gatan. Han kryper snörvlande därifrån, de andra gängmedlemmarna tittar sig skrämt över axeln, någon viskar: "Författare På Stan ... man rår liksom bara inte på honom." Det finns spår av respekt och beundran i deras röster.

Jag växte upp i betongen (oh oh aaah)
bland substantiven och jargongen (uh-huh uh-huh ah-yeah)
pappret det var ofta slut, rödpennan med knappt nåt sprut (mmhmm)
bängen skratta åt vårt korr, men såklart de läste bara porr (oooh aaah)

Estniska maffian är i stan. Jag möter Svetleifa på gatan, han har bakåtslick och svart skinnjacka. När han ser mig, så darrar han i knäna. "Shit ... Foerfattere på Staen ... du, jag aer inte her for att broka med dej."
"Okej. Låt höra ditt tema då."
"Vae ...?"
"Hur knyter du an den intrig som du gjort till din fond, till den underliggande poängen?"
"Men ..."
"VAD SKA JAG HA LÄRT MIG OM MIG SJÄLV NÄR DU ÄR KLAR?"
Svetleifa springer skrikande därifrån.

Anteckningsboken, post it-lappen, idéstormskartan, första texten,
de tog allt ifrån mig,
men jag hade allt ändå,
temat det var redan klart, pennan den var redan använd,
redaktören visste redan allt, korrekturet det var redan grejat,

Ett gäng dörrvakter står och skrattar åt en liten pojk som inte kommer in på krogen. Hahaha, skrattar de och är solariebrända. Hohoho.
Jag kliver fram. Det blir tyst. Kön dör. Jag böjer mig fram, sliter upp jackan på en av vakterna, rycker ut den bunt papper han har där. Han skallrar tänder medan jag bläddrar med fuktade fingrar genom bunten. "Klipp ner halva kapitlet här. Skriv ur den här karaktären. Den här passagen är totalt jävla överflödig. Och sluta särskriv." Jag slungar bunten i ansiktet på honom, pappren flyger all världens väg, han faller på ändan, alla skrattar lättat.
Men Författare På Stan försvinner in i de dunkla gränderna igen, försvunnen lika snabbt som han kom.