Hannafiltret

Jag har ett riktigt bra litteraturhypefilter hemma. Det heter Hanna Israelsson och fungerar så här:

Hanna är immun mot alla typer av upptrissningar och åsiktsmaskiner vad gäller litteratur. För henne är det inte relevant vad litteraturvärlden har kommit överens om. Detta är inte detsamma som de som med olika nivåer av framgång försvarar populärlitteraturen och väljer att gå emot den tysta överenskommelsen. De är ändå medvetna om vad som gäller och argumenterar utifrån det.

Men Hanna, mitt litteraturfilter, hon bryr sig inte om sådant. Utan hon läser sin bok. Funderar en stund. Och säger sedan:
"Ja, den var väl okej. För lång, kanske. Och seg ibland." (om StiggeL:s första)
Eller: "Skön stämning i början. Men sedan lite tråkig." (om Ajvidens zombieförsök)
Eller: "Den var helt fantastisk. Den här måste du läsa." (om drakarna i Afghanistan)
Eller: "Helt värdelös. Jag hoppade över tvåhundra sidor." (vi lägger en barmhärtighetens slöja över denna titel)
Eller: "Den var nog inte för mig, älskling." (om något jag tyckt varit fantastiskt och därmed prackat på henne)

Det som gör att Hannafiltret har maximal trovärdighet, är att hon inte intresserar sig för det litterära klimatet. Hon läser inga recensioner, intervjuer eller debatter. Sådant gör inte vanligt folk i någon större utsträckning. Vår ankdamm är liten även för att vara ankdamm. Hannafiltret tittar heller inte på topplistor eller bokhandlares "Vi rekommenderar"-skyltar (utom när hon flyttar dem till att stå under mina böcker).

Kort sagt: Hon använder enbart sin egen smak som redskap för att filtrera. Inga överenskommelser biter på henne. Och det gör hennes åsikt om en hajpad bok mer värd för mig än någon annans.

(och det är också därför hon får läsa alla mina manus före alla andra)