Andy intervjuare Nobelpristagare #2: Selma Lagerlöf och Henning

Selma och jag har tagit en paus i vårt samtal. Just nu äter hon kycklingklubba med svartsoppedipp, och jag får ducka för köttslamsorna som far ut ur hennes mungipor hela tiden.
"NEJ VET DU VAD ANDY, NU SKITER VI I DET HÄR. DEN HÄR GAMLE VASEN BEHÖVER VILA LITE OCKSÅ."
"Jaha, men vi har ju knappt börjat -"
"KANON, DÅ SÄGER VI SÅ."
Hon lutar sig bakåt och tar av sig hatten.

Tar av sig hatten.

Det var ju precis det hon inte fick göra, precis det som personalen varnade mig för. Jag hör hur de ropar, "HELVETE GÖBBAR, NU TAR HON AV SIG HATTEN I ALLA FALL!"
"MEN VAD FAN! VAR ÄR HENNING? SER NI HENNING? HAR NI BÄRING PÅ HENNING?"

Men för sent. Selma skakar på huvudet. Hennes enorma hårsvall faller likt Viktoriafallen längs med hennes axlar, hon skakar sin man som lejonet på savannen, och det är då - precis i takt med Afrikametaforen - som Henning Mankell kommer glidande in över golvet från ett annat håll. Hans enorma kalufs är tyglad i ett hårnät och någonstans långt där inne är hans glasögon begravda. Han sträcker ut sina händer, Selma anar intet, hans händer slukas av hennes jättelika dunderkalufs.
"Åhhh", suckar han. "Det här är fina grejer. Sicken kalufs. Den som ändå hade kalufs av denna rang. Men var har du glasögonen, Selma? Va? Var har du glasögonen? Är de här inne i hårsvallet någonstans? Ska Henning leta rätt på dem? Va? Va?"

Men varmluftspumpen har dragit igång på allvar och Selma är på väg därifrån.