Nu vill jag att du håller käften

Resan på väg hem har börjat. Stockholm är bakom oss. Jag åker tåget. Det går undan. Vi far genom Sverige som om det inte fanns någon morgondag. Och att döma av himlens färg, så kanske det inte heller gör det.

Jag går mot bistron för en morgoninjektion. På vägen så passerar jag en man som sitter och skalar en clementin. Jag har aldrig sett denne man förut. Han och hans clemetin är för mig främlingar. Men jag känner att situationen är ohållbar, så här kan vi bara inte ha det, så jag tar tag i det och säger till honom:
"Hur många gånger har jag sagt åt dig att jag vill att du ska hålla käften?"
Han tittar upp. "Va?"
Jag böjer mig fram. "Måste du verkligen sitta här och skapa konflikt?"
"Men ... men ..."
"Vi har pratat om det här förut. Ändå sitter du här och ... och håller på."
Han ser sig om, förvirrad. "Nu förstår jag nog inte ..."
"'Nu förstår jag nog inte. Jag sitter här med min citrusfrukt och jag förstår inte riktigt. Det klart, jag är ju dum i huvudet, då är det inte så konstigt.'"
"Ursäkta, har vi träffats?"
"Du. Nu räcker det. När vi kommer tillbaka, så vill jag att du infinner dig på mitt rum omedelbart. Det här har blivit en ohållbar situation och du tvingar mig att agera."

Hans tågkamrat bredvid prasslar med tidningen och tittar snett på honom, med krökta mungipor. Sedan ser han menande på mig med höjda ögonbryn, och gömmer sig sedan bakom tidningen.
Jojo. Vi förstår varandra. Att resa med en idiotjävel är aldrig roligt, bra att någon talar om för honom att han inte kan uppföra sig hur som helst.