Jul på Liseberg i kaffekoppen

Liseberg. Åkattraktionen Kaffekoppen. Jag och lilltjejen sitter i en kaffekopp. Den är röd och grön och full av mönster. Detta kommer bli tråkigt på gränsen till olidligt.

Kaffekoppen drar igång. Kopparna börjar snurra.
"Helvete", viskar jag. "De snurrar. Det stod det fan inget om på skyltajävulen."
Lilltjejen tjuter av glädje. Kaffekoppen ökar farten.
"Satans jävlar", säger jag till mig själv. "Den ökar tempot. Det sa dom inget om när vi löste biljett."
Lilltjejen skrattar och jublar. Kaffekoppen byter nu riktning.
"Vid Judas", mumlar jag och svettas nu ymnigt. Jag klamrar mig fast vid kanterna i denna dödens kärra, övertygad om att huggtänder i metall kommer slå ner och kapa mina fingrar till blodiga stumpar. "Ingen sa att de snurrade åt två håll."

Kaffekopparna har fått upp farten. Alla barn skrattar. Alla vuxna ler. I VANSINNE.
Jag är blek - nej, grön! - och inser att det som snurrar framför mig i själva verket inte är Liseberg, utan mitt liv passerande revy, och jag är omgiven av grinande dårar. Kaffekoppen är ett dödens redskap och jag är dess fånge.
"STOPPA DENNA DÖDSMASKIN!" vrålar jag över cirkusmusiken.
Jag ser hur kopparna slits från sina fästen, slungas ut över parken, roterande snabbare än motorn i en atomklyvare, hur de far iväg och plöjer genom skrikande folkmassor, hur barnen flyger ur sina säten och seglar genom luften och störtar hals över huvud ner i Mölndalsån.
"Onkel Andy Onkel Andy!" ropar lilltjejen, "vad roligt vi har."
"Håll käften!" vrålar jag med saliven sprutande i sju riktningar. "VI HÅLLER PÅ ATT DÖ OCH ALLT DU KAN GÖRA ÄR ATT SKRATTA OCH SNORA OCH DREGLA PRECIS SOM ALLA ANDRA UNGAR!"

Ungefär då stannar kaffekopparna. Alla kliver ur, alla är glada. "Onkel Andy Onkel Andy, en gång till, en gång till!"
"Ge hit ditt julegodis och gå till din mamma. Tala aldrig mer med mig. Vår vänskap är, vad mig anbelangar, över."