Jul på Liseberg

Ah, jul på Liseberg. Det gnistrar i snön av juleljusen som i blått och rött tänder upp hela parken. Rensläde, lingonsylt och glögg är grejen. Jag är här med Hanna, en vän och dennes dotter. En idyll likt ingen annan.

Många av attraktionerna är igång och lilltjejen vill åka Kaffekoppen. "Onkel Andy", säger hon och drar mig i rockärmen. "Kan vi inte åka Kaffekoppen, du och jag? Den är så rolig."
Jag tittar på denna bedövande tråkiga upplevelse i slow-motion. "Nej du", säger jag till lilltjejen, "här åks inga kaffekoppar, det ska du ha klart för dig. Dom är värdelösa och fula."
"Du törs inte", säger hon.
"Men vad fan", svarar jag.
"Fegis fegis fegis."
"Men vad i helvete."
"Hahaha, Onkel Andy vågar inte åka Kaffekoppen, hahaha!"
"Nej nu."

Hanna med vän tittar på mig. Även de verkar tvivla. Jag sträcker på mig. "Skulle inte jag våga åka Kaffekoppen? Denna pensionärsattraktion, denna tråktortyr, detta lidande av leda?"
"Åk då", säger Hanna.
"Ja! Hurra" ropar lilltjejen och drar mig till Kaffekoppen. "Jag säger bara som så", säger jag till henne medan vi går till dessa jävla koppar, "att efteråt när vi båda somnat för att det är så tråkigt, då är det du som ger mig allt ditt julegodis för att jag går med på sånt här trams."
"Onkel Andy Onkel Andy!" ropar hon, "du är snällast i världen."
"Jaja. Hoppa i den där satans kaffekoppen. Ge mig en av dina kolor också, fort ska det gå."