Julepolisen nästan tappar det

Julepolisen har gjort tillslag hos Sune-Lars, som har börjat julestöka innan förste advent. Det djävla aset. Johansson styr upp avslutet medan kaptenen håller Sune-Lars under gevärspipan.
Rodriguez, styrkans kanske mest dugliga polis, kommer in i köket. ”Kapten. Vi har hittat pepparkakor i vardagsrummet.”
”Fy fan.”
”Och han har juleskum i en röd skål på bordet.”
”Vilken sort?”
”Kapten, spelar det ... jag menar, vill du verkligen veta?”
”VILKEN SORT, RODRIGUEZ?”
Hon sväljer. ”Tomtar doppade i choklad.”
Kapten skälver, han tappar nästan masken. ”Finns det ingen ände?” säger han med darr på rösten.
Rodriguez fortsätter: ”Och han har ...” Hon får något i halsen, måste vänta en stund innan hon orkar mer. ”H-han har hängt upp ... ”
”VAD HAR HAN HÄNGT UPP, RODRIGUEZ? TALA TILL MIG! SVIK MIG INTE NU!”
”R-röda gardiner.”
Kapten pressat geväret hårdare mot Sune-Lars. ”Jag borde göra det”, väser han. ”Sådana som du ... som julepyntar innan första advent ... hur fan kan ni ... av all skit jag har sett ... det här ...”
Sune-Lars sneglar mot kapten och frågar: ”Allt detta är säkert bara ett trevligt missförstånd. Får jag erbjuda herrarna och damerna lite julekaffe, så kan vi säkert reda ut det här? Jag har fina lussekatter i frysen, de klarade sig nog från granatsplittret.”
Kaptens finger rycker kring avtryckaren, men Rodriguez lägger en hand på hans arm. ”Kapten”, säger hon. ”Han är inte värd det. Du kommer ångra dig resten av ditt liv. Tänk på din fru. Dina barn. På deras framtid.”
Kapten vänder bort blicken och geväret.