20081206

Julepolisen frestas

Julepolisen har fångat in Sune-Lars och dragit en säck över hans huvud. Han förs iväg med handbojor, in i en svart skåpbil för att slukas av rättvisans mörkare aspekter.

Kapten går runt och beskådar förödelsen. Han suckar, förstår inte riktigt. Julegardiner. Pepparkakor. Lussekatter. Men så hör han ett ljud. Ett krafsande från garderoben. Hans blick smalnar, han osäkrar sin M4. Snor runt, sparkar upp dörren.

Där, längst in i garderobens mörker, sitter Johansson. Kaptens lärjunge – nej, mer än så! – skyddsling, förlorade son! Johansson har rustning, kravallsköld och visir. Han har geväret i ena handen. Och en lussekatt med varm juleglögg i andra.
Kapten är mållös. Johansson är paralyserad. Juleglöggen ryker. Han har lussekatt i mungipan. Russin på läppen. Han gapar som ett rådjur fångat av strålkastare. ”Kapten”, viskar han. ”Kapten ... förlåt ... jag har försökt sluta ... men ... när det börjar julelacka ... det går bara inte ...”
Kapten känner svekets kyla greppa hans hjärta, krama åt, slita ut, stampa på. ”Johansson”, viskar han. ”Av alla ... jag trodde din karaktär var orubblig ... du var som Frodo för mig ...”
”Men det är ju färsk saffran!” gråter Johansson när de andra samlas runt honom. ”Färsk saffran! Och glöggen är allldeles nybryggd.”
Kapten kan inte dölja sitt förakt. Han vänder bort blicken, vill inte längre se på sin förlorade son. Han säger till Rodriguez: ”För bort detta träck. Jag vill aldrig mer se honom. Han är inte längre min julepolis."


!

2 kommentarer:

lars 11:07 AM  

Må fan ta Johansson, hur kunde han svika så?

Anonymous 12:02 PM  

man blir så besviken när sånt här händer

Här nere är det slut.

Snopet va?

  © 'Sunshine' by 2008

Back to TOP