Julepolisen

Detta tilldrog sig under november månad, ett par dagar innan advent. Jag passerade min grannes julepyntsfönster och vredgades över hans julepynt. Jag såg mig tvungen att knacka på hans dörr.

Han öppnar i kofta, tidning i ena handen och pipan i andra. Det luktar glögg och i bakgrunden spelas julemusik. Han har glasögonen nerskjutna på näsan. ”Andreas. Vad trevligt. Hur mår du?”
”Nu håller du käften gubbstrutt. Vi ska diskutera ditt julepynt och jag är beredd att ta julekonflikt.”
”Jaha? Men kom in då, jag har glöggen klar. Vill du ha pepparkaka?”
Jag stormar in i lägenheten. ”Juleglögg, säger du? Och det tycker du är julelämpligt?”
”Va?”
”Är det julafton än kanske? Är det ens första advent?”
”Lite glöggmys innan advent går väl bra. Man tjuvsmakar på julen lite.”
”’Hej jag heter Dum af Hufvud II och jag tjuvsmakar på julen. Jag rullar även i träck och spelar banjo på toaletten.’”
”Nu förstår jag inte riktigt ...”
Jag pekar på en tänd adventsljusstake. Jag skakar min näve framför honom. ”Du din jävul. Din lilla lilla jävul. Du vågar ta fram julepyntet, trots att det inte ens är advent."
”Va?”
”SNART SLÄPAR DU VÄL IN EN JULEGRANSJÄVEL OCKSÅ!”
Han håller fram ett fat med nybakade lussekatter. ”En lussekatt, kanske? Jag har importerat saffran själv.”
Jag slår undan fatet. Lussekatterna far all världens väg. ”Nu har jag fått nog. Jag ringer Julepolisen. Det här har pågått länge nog.”
Han rättar till glasögonen. ”Julepolisen? Finns det en sådan?”
”Att det gör. Och du ska få smaka dess vrede!”
Jag stormar ut, stormar sedan in igen och trampar ner så många av lussekatterna som jag orkar, och stormar sedan ut igen.