Kråkboet i näsan

Ibland vaknar jag och har ett kråkbo utan dess like i näsan.

Det är som om kråkorna flugit in under natten, byggt flervåningsetage i min ena näsborre och deras bästisar byggt tvåfamiljsvilla i den andra. Det är ett liv och ett kiv i näsgångarna, som om kråkorna hade inflyttningsfest till långt in på morgonen. Jag tänker: Jag behöver snyta mig.

Men när jag går in på toaletten för att blåsa ut dessa kråkor, så hör jag hur det ropas inifrån min näsa: "Vad tror du att du håller på med?"
Nu blir jag förvånad.
"Tror du att du kan röja runt här hur som helst eller?" ropar en annan från näsan.
"Öh, tja ... det är ju min näsa."
"Visa hänsyn!" ropar en tredje, förmodligen grannen från Näsgången 2.
"Jaja, förlåt", mumlar jag och sätter mig ner på golvet, som vanligt förvirrad över allt konstigt som händer mig.

"Måste ni väsnas så mycket? Vi försöker faktiskt sova här inne i Andys enorma kran."