Mikael Persbrandt gör kråkentré

Good cop och Bad cop lämnar mig blödande på golvet. Efter en stund öppnas dörren och vem kliver in om inte Mikael Persbrandt. Det var länge sedan.

Han har polisbricka, blå skjorta och hängslen. "För fan, Andy", säger han och stirrar ut i luften. "Här försöker man städa upp bland buset ... man har pikéstyrkan, man har resurserna, man har viljan ... men så kommer nån jävla åklagare med pennan upp i röven och fyller i nån blankett och stoppar hela kalaset."
"Men Micke", hostar jag, "du är ju inte ens polis. Du spelar ju bara polis."
Mikael Persbrandt ger mig ett njurslag. Sedan blir han tom i blicken igen. "Anslagen går ner ... vi har knappt råd med knapparna till uniformen längre ... och på stan härjar bråkstakarna, slår sönder rutor, ryter åt gamla damer, stjäl plånböcker. Jagar katter. Skrämmer marsvin. Går mot röd gubbe. Fy fan säger jag bara. Fy fan."


"Titta vad lik jag är Andy om jag bara försöker lite", sa Mikael Persbrandt till sin spegelbild under en av hans många tragiska ensamma hemmakvällar.