Hissen går bara till våning två

En av husets invånare är på väg upp till våning ett med hissen, när jag kommer in med matkassar och grejer. Jag springer ikapp, pressar upp dörrarna med händerna och kliver in i hissen. Han stirrar på mig. Kanske är han rädd. Det borde han vara.
"Okej", säger jag och ställer ner kassarna. "Det hela är väldigt enkelt. Från entréplan går den här hissen till våning två. Du kan få åka med om du vill, men den går inte till någon våning tre. Inte till någon fjantig våning fyra. Och den går ta mig fan inte till någon djävla våning ett. Har jag gjort mig förstådd?"
"Men ... men ... jag bor ju på våning ett."
Jag håller upp händerna och skakar på huvudet, ler nervöst. "Vänta nu. Ursäkta här ett ögonblick. Uttrycker jag mig oklart kanske?"
"Öh, nej men -"
"På vilket sätt är det mitt problem att du bor på våning ett?"
"Men ..."
"När du köpte din jävla kokvrå som du kallar lägenhet, på vilket sätt var jag inblandad eller ens informerad om ditt vattenskallebeslut?"
"Öh, alltså, jag kände väl inte dig då och ..."
"Seså. Ut ur hissen nu. Jag orkar inte med dig. Försvinn. Såså! Schas! Du kan ta trapporna, din late oxe."
Han lomar ut ur hissen. Jag trycker på våning två-knappen och skakar på huvudet. "Dessa människor", muttrar jag när dörrarna glider igen.