Det börjar med att en tjej reser sig upp och kräks över hela golvet. Alla häpnar. Hon snubblar och i farten så skvätter hon upp lite kräka, som hamnar på läppen hos en IT-kille. Han skriker och springer därifrån, men i farten så kalvar han ur mungiporna och det skvätter ner några projektledare till vänster och några flashutvecklare till höger. De snurrar runt i sina stolar medan de fontänspyr över väggarna, och vår chef får en kaka rätt i ögat. Han häver sig över den ergonomiska stolens ryggstöd och kräks rakt fram, som i en tjock stråle. Det träffar väggen och studsar i vinkel över en Art Director, som får en stöt genom kroppen och kräks först åt ena hållet, sedan åt andra, sedan bakåt och därefter framåt.

Alla krälar i en grop av kräka, de tjuter och ylar som människorna i Sodom och Gomorra under de yttersta dagarna.

Alla utom jag. Jag sitter och knackar på en grej vi ska pitcha till Feta Kunden och ingen rör mig eller ser mig. En bit bacon flyger förbi från en designers näsborre och den missar mig med bara några millimeter. Jag duckar inte, väjer inte. Varför skulle jag? Jag sitter ju och skriver.