Vinterkräken är här. Och den bryter ner de mest härdade, till snyftande högar.

Runt omkring mig jobbar alla i sävligt tempo. Alla är lite coola, med schyssta IT-brillor, snygga kläder, fina frisyrer. Hela grejen.

Så staplar någon ut från toaletten, blek och rödrosig på samma gång. Med handen halvt för munnen och glansig blick, så säger hon: "Jag vet inte ... jag tror inte det ska vara så här ..."

Och alla kastar sig upp från sina stolar, dyker ner under borden, drar bombskyddet över sig, vrålar högt att nu är det fan klippt, helvete det här går åt helvete säger jag. IT-brillorna flyger all världens väg men det gör inget för de är tjockbågade och har plastglas så de tål väldigt mycket, man får smuts på jeansknäna men det är också okej för man duckar för vinterkräken.

"Jag måste hem ...", säger hon och stapplar därifrån. Man undrar om hon hinner hem innan nästa omgång laddas ur.

Sedan, när hon gått, så lugnar det ner sig och folk kryper fram. Fy fan, säger någon, den där vinterkräken alltså, den vill man inte ha. Usch nej, jag minns en gång när - oj kolla här, jag har fått mejl, najs. Internet.

Sedan så fortsätter allt som förut, ända tills nästa person kalvar ner sina byxor och rullar i sin avföring med ett hysteriskt skratt.